Cecilie ÖstbyBerätta kort om dig själv.
Jag har alltid skrivit och min första novell blev publicerad i Svenska Journalen när jag var 9 år. För honoraret på 75 kronor köpte jag en Monchichi-apa och ett ABBA-album. Jag har arbetat som journalist i 20 år och har skrivit en del reportageböcker tidigare.

Varifrån fick du din inspiration?
Varje novell har haft sin egen inspirationskälla, en egen historia och utlösande händelse som inspirerat mig. Sedan har det korsbefruktats med något annat som råkat komma i min väg just då. Om jag tar den första om högmod som exempel började det med att jag såg en dokumentärfilm om en man som utgav sig för att vara en indisk guru. Samtidigt har jag under flera år samlat på små te-flärpar med små visdomsord på. Jag samlar dem i en skål och när jag känner att jag behöver bli inspirerad går jag till skålen och tar ett visdomsord.

När jag sen började fundera över vad är det mest högmodiga man kan göra, tänkte jag i termer av religion och konsumtion. Vad kan vara ett bättre försäljningsargument än att det krävs av religionen att du ska konsumera en viss vara eller ha på dig speciella kläder? Jag funderade över oblaterna som används till nattvarden, till exempel. Den som har licens för att tillverka dem måste tjäna enorma pengar?

Med allt detta sammantaget blev det en berättelse om hur en reklammakare kommer på idén att starta en religion i syfte att sälja mer te.

Hur såg skrivprocessen ut?
Jag har skrivit fler utkast till varje novell. Först har jag börjat med en idé som jag sedan har ratat till förmån för en annan. Till slut när det börjar bli tidsnöd har jag tvingats skriva färdigt berättelsen på bara några timmar. Konstigt nog blir alltid det som är skrivet i sista sekund det allra bästa.

Tro nu inte att jag menar att det som är skrivet snabbt är det bästa. Jag tror istället att i slutet på processen har ämnet stötts och blötts så mycket att det som då kommer ut i själva verket är mer genomtänkt och mentalt genomarbetat än det första.

Vad var roligast, svårast och mest förvånande eller intressant?
Det roligaste har varit att komma underfund med under vilka omständigheter som en dödssynd verkligen är en synd. I dag är många av ”synderna” hyllade och upphöjda till norm i vårt samhälle. Den gnälliga avunden, tanken att ingen får ha något mer än någon annan, är till och med upphöjd till viktiga politiska frågor. Högmodet har blivit den självklara självmedvetenheten och självförverkligandet. Lättjan är till och med det som för många är visionen och målet med livet.

Dödssynderna har varit aktuella i alla tider och det har varit en utmaning att inte berätta något som så många andra redan har gjort, utan försöka hitta en egen vinkel på det. Det är lättare sagt än gjort eftersom det som blir skrivet nu bara är varianter på det som redan är skrivet.

Det har varit intressant att uppleva att allt som händer runt omkring mig har ett filter av dödssynder under de här månaderna som projektet pågått. Allt som passerat blir sorterat in i facken högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja.

Vilken av de sju novellerna skulle du säga är din personliga favorit?
Vällusten, för att den var den mest lustfyllda att skriva. Jag hade idén klar och tydlig för mig och hade ”övat mig” på två dödssyndsnoveller innan. Jag var fortfarande i ett rus av högmod och girighet och hade ännu inte grottat ned mig i avund, inte tappat tron på mig själv i vreden eller drabbats av lättja.

Vilken dödssynd såg du mest fram emot?
Avund! Idén kom när jag tillsammans med förläggarna Petra och Dennis Ariton var på inspelningen av litteraturprogrammet Babel. Jag sa som det var att jag är enormt avundsjuk på Jessika Gedin för att jag anser att hon är så begåvad, cool och allt jag skulle vilja vara. Ingen är så bra på att intervjua som Jessika Gedin! Hon ställer så intelligenta frågor som är kamouflerade till vardagligheter. Hon ställer alltid frågan man vill veta svaret på. Dessutom är det inget problem för henne att växla mellan svenska, engelska och franska. Som om allt detta inte vore nog, får hon betalt för att läsa böcker. Jag skulle vilja vara hon!

Det blev inspirationen till avundsnovellen. Det blev också en utmaning att skriva om en verklig person som jag har riktiga avundskänslor för. Berättelsen är så klart helt påhittad. Men känslorna – åtminstone en stor del av dem – är på riktigt.

Och var det någon som det istället tog emot att skriva? I så fall vilken?
Vreden var enormt jobbig och svår att skriva. De andra dödssynderna kan jag sätta mig in i mer. Eftersom det jag personligen blir vred över är när människor blir orättvist behandlade och av dumhet och snålhet, blir det svårt att skriva om det utan att det blir präktigt och tråkigt.

Min utgångspunkt blev till slut att jag tänker att vrede ofta bottnar i en känsla av otillräcklighet. Så vreden fick bli en studie i hur en människa tänker som å ena sidan beundrar och älskar, men ändå inte kan med att känna sig mindervärdig den människan.

Hur mycket av dig själv skulle du säga att det finns i dina noveller?
Mina noveller är väldigt personliga. Även om de inte handlar om mig så finns jag där i idén kring historien, formuleringar och riktiga tankar jag har brottats med. Å andra sidan handlar de inte alls om mig. De situationer jag beskriver har jag till största delen inte själv varit med om.

Jag har nog kommit fram till att de bästa berättelserna är de som på något sätt gestaltar det jag vill berätta, men är helt uppdiktade. Då behöver jag inte fundera över sanningshalten eller citera karaktärerna exakt. Berättelsen blir friare och jag skulle vilja påstå att den också blir sannare eftersom det går att säga saker utan rädsla för att såra någon.

Av de sju dödssynderna, vilken skulle du säga är din svaghet? Varför?
Jag skulle säga högmod. Ofta när jag står inför en utmaning tänker jag ”hur svårt kan det vara?” och har en enorm och överdriven tilltro till min egen förmåga. Visst hjälper det mig många gånger att våga göra saker jag inte gjort tidigare. Men jag hamnar också ofta i trassel på grund av att jag missbedömt hur tidskrävande eller svårt det är. Oftast slutar det med att jag blir mer ödmjuk när det gäller just den saken. Men det är som att jag inte lär mig till nästa gång. Inför nästa utmaning tänker jag igen: ”Hur svårt kan det vara?”

Vem skulle du säga har influerat dig mest när det gäller ditt skrivande?
Många skrivtips jag har läst handlar om att man ska försöka efterlikna den författare man gillar mest eller att man ska skriva den berättelse man själv vill läsa. Jag har inte alls funnit de råden särskilt användbara. Det blir bara kravfyllt och ger mig skrivkramp. Jag kan aldrig skriva som mina favoritförfattare Carlos Ruiz Zafón, Joanne Harris, Anna Gavalda, Jo Nesbø eller Lena Andersson. De har sin egen stil och sitt egna inre liv som får dem att sätta sina exakta ord efter varandra.
Min utmaning blir istället att hitta mina ord, mina formuleringar och tankar.
Kanske är det så att allt jag läser influerar mig.

Jag tycker ändå att den största influensen just nu är Petra Ariton som dels givit mig möjligheten att skriva om de sju dödssynderna och som nu också givit mig ett bokkontrakt till min debutroman. Det utmanar mig att komma närmare mitt eget berättande och mitt eget språk.

Tagged with →  
Share →

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *