Dag SandahlBerätta kort om dig själv och dina noveller.
Jag har skrivit men fabulerandet som konstform har jag inte ägnat mig åt sedan uppsatsskrivande i skolan. Präster ägnar sig inte åt fabler, vad än okunnigt folk än påstår!
Och präst har jag varit sedan jag var 23 år gammal. Några tror att du känner mig från det kyrkliga, vilket betyder att de skapat sig en bild av mig som stridbar. Andra i samma kretsar ser bara en elak gubbjävel. Själv uppfattar jag mig som pigg, käck och munter. Men något åldrad, förstås. Jag är formad av att ha varit präst i Kalmar och på norra Öland. Och lite har jag väl tagit färg av min forskning. Jag är dock docent vid Lunds universitet. Samt kyrkopolitiskt aktiv i Svenska kyrkan.

Varifrån fick du din inspiration?
Det som utmanade mig var helt enkelt att jag fick en fråga, som gjorde mig osäker. Skulle jag skriva utredande texter om dödssynderna? Petra manade mig att skapa en gestalt och det fick bli ”den något åldrade”. Det var inspiration nog för mig.

Hur såg skrivprocessen ut? Vad var roligast, svårast och mest förvånande eller intressant?
Jag hade som mål att få ihop en novell per månad och leverera på datum. Det gick väl i alla fall någotsånär. Jag gick, som det heter, havande med själva ämnet och så fick det gestalta sig självt. Det var nog bara roligt. Att jag samvetslöst blandade in verkliga personer, omstöpta så att de skulle passa mitt syfte, med påhittade och gjorde samma sak med platser hörde också till mina muntrationer. Mest förvånande var faktiskt att det var så roligt att sätta ihop noveller, det vill säga göra något som var ovant. Det svåraste återstår nog. Jag har en dotter som är svensklärare. Hur sådana är, vet jag. Vad kommer hon att säga?

Vilken av de sju novellerna skulle du säga är din personliga favorit?
Lättjan blev nog min personliga favorit bland dödssynderna för den lockade mig minst! Riktigt lat har jag bara varit när jag valt att vara det.

Men i stort ser jag dödssynderna som variation på temat och kan repliken i vardagslag. När någon om en trivial omständighet säger ”det var synd”, ska ju svaret lyda: ”Synd är något helt annat och betydligt roligare.” I verkligheten är synden trist. Ordet ”synd” är annars mycket hanterligt på svenska. Det är ordet ”sönder” – det som är sönder i och med mig och alla och det som jag och alla har sönder. Jag tror att jag inte såg fram mot att skriva om någon dödssynd särskilt mycket.

Hur mycket av dig själv skulle du säga att det finns i dina noveller?
I en författares text finns antagligen alltid författaren på något sätt – antingen som han eller hon är eller hur han eller hon vill uppfattas vara. En del läsare kommer nog att uppfatta att jag finns med vördigt mycket och själv tror jag att jag finns med men mycket mindre än man kan tro.

Av de sju dödssynderna, vilken skulle du säga är din svaghet? Varför?
Ska jag välja en favoritdödssynd i betydelsen att den avslöjar min svaghet som människa – även om detta inte är en bikt – måste det väl bli högmodet/stoltheten. Det är lätt att tro sig något vara, fast man ingenting är och från denna upphöjda position kan världen betraktas och bedömas. Det får konsekvenser för livsföringen och då anmäler sig de andra dödssynderna gärna till tjänst.

Vem skulle du säga har influerat dig mest när det gäller ditt skrivande?
Alldeles generellt tror jag det är Jan Myrdal och det gäller nog också när jag försöker mig på novellgenren om det inte är min gamla småskollärarinna, som var ordglad och uppenbarligen kunde förmedla denna glädje till sina elever.

Tagged with →  
Share →

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *